Aldrig att jag klarar mig ensam.

Jag är en ganska stark person, eller va iallafall. Sa någon något dumt tog jag inte åt mig utan brydde mig inte. Nu är det helt tvärtom, jag tar åt mig och känner att om jag inte gör något åt mina "fel" så kommer jag aldrig bli normal. Säger någon att jag är vacker, söt eller någon annan snäll kommentar då tänker jag alltid, Försöker han/hon bara vara snäll?, för det kan den inte mena. Jag är fullt beroende av andra och klarar inte ens att bara umgås med mig själv en hel dag. Jag står inte ut, blir uttråkad.

Jag beundrar verkligen en person. Han har verkligen fått mig från självmordsbenägen till en glad solstråle. Han fick mig stå ut med mitt liv. Och idag skrev han en underbar text på hans Bdb. Inte för att jag är stark nog att hålla med. Men vill vara....


Sanningen brukar ju leda till det bästa.
Men varför förlita sig på allt det bra?
Det nödvändiga i livet, är ju som svårast att förstå.
Ångra inget, men lär dig av dina misstag.
Fråga dig själv samma fråga 10 gånger och svaret bör vara glasklart.
Men förlita dig inte alltid på hjälp. Livet är lättast ensam.
Livet är frihet utan hinder, ack så väljer du själv hur du når ditt mål.